Inlägg publicerade under kategorin Smile

Belgisk cellofanchoklad

Kommentera (1)
Av djursjukhusetgammelstad - 23 december 2012 16:32

  





Jular är frestelsernas högtid. Så också för djuren. Det gäller att hålla ett öga på skinkan och revbensspjällen om man har bottenlöst hungriga fyrbentingar i huset. Särskilt medan skinkan är täckt av sitt skinknät. Få hundar klyver nätet och mumsar i sig skinkan, de flesta slukar den med nät och allt. Oftast är det ju just nätet som ställer till förflyttningssvårigheterna i magen.


Vanligare är dock att hunden förlustar sig på Aladdinasken medan familjen äter julbord. Och stämningen blir lätt lite tryckt när man inser att någon behöver transportera chokladätaren till veterinär för att returnera det goda i en plastbalja på ett klinikrum. Pralinerna är värda sin vikt i guld då kan man säga. Julfirande på djursjukhus görs emellanåt med glasartad blick och en återhållen suck. Det var ju inte riktigt vad man tänkt sig.


Jag har kräkt mången chokladälskare. Råttgift och choklad är på hundars tio i topplista. Sockar, stenar, nappar och majskolvar följer därnäst.


Jag minns en julchokladätare särskilt väl. Matten ringde in på jouren och meddelade att hon behövde komma. 300 gram mörk, belgisk choklad hade just inmundigats av den runde labradoren hon hade i sin ägo. En riktig finsmakare var han, berättade matte medan han slafsade i sig en liten burk med hundmat för att få bättre retur på magsäcksinnehållet. Och måhända minnas delar av besöket med glädje.


- Jag fick tre chokladkakor av en vän i Schweiz, förtäljde hon. Med en bok till om olika choklader. Som jag skulle läsa medan jag avsmakade.


Men hennes labrador hade näsa och framförallt mun för exklusiviteter och slukade allt med cellofan och omslag och allt. Hon betraktade dystert det som kom  i retur från magdjupet och konstaterade att han ialla fall inte åt upp boken.


Så vaggade han i väg, labradoren. Lite svagbent av kräkmedlet och besviken att han inte tilläts inmundiga digererad belgisk choklad blandat med en väl tilltagen middag.


God Jul på er alla!   



Allmänt · Hund · Smile
Dela · Kommentera (1)  

Husse med mattelapp

Kommentera
Av djursjukhusetgammelstad - 23 december 2012 11:30

Att jobba på djursjukhus innebär att vi möter minst lika många människor som djur. Och det är dessa Möten som kan göra vår dag.
 
Jag har funderat över rollerna som matte och husse har som besökare med sitt djur till oss. Nedanstående text är förstås mycket generaliserande men också lite kul och talande hoppas jag att ni tycker. När det kommer både en matte och husse med sitt djur är de oftast barnlösa eller har utflugna, vuxna barn. De senare får ofta ägarändra för att det är sonens Fido, men sonen surfar i Australien, klättrar i berg i Mongoliet, kollar gorillor i Kongo, pluggar i Uppsala och bor i tredje hand eller har träffat en tjej med allergiskt barn. Eller har tröttnat. Ibland vet de inte riktigt hur Fido kom in i deras liv men de gör allt för att deras prins ska trivas och de är alltid djupt oroade när han inte är sig själv. Ibland anger det tonen att båda är med. Att de anar att det är allvarligt och att båda behöver vara med och bestämma hur besluten ska tas. Det känns i rummet och syns i ögonen när jag kommer in. Att de har förstått. De är ängsliga över domen som faller, men har berett sig för det värsta.
 
Det är nästan alltid matte som har talföreträde. Husse bär jackor och handväska med obekväm min, hämtar glömda dokument i bilen när Kung Bore är bister och missunnsam, hukar på stolen under alla jackor och blingiga handväskor och betraktar golvet med glasartad blick medan matte redogör för Fidos åkomma. Om husse försöker bidra med sin version blir han allt som oftast abrupt nedtystad.
 
När husse och matte har gemensam talan har de diametralt olika uppfattning om hur behandlingen har gått, hur ofta Fido bajsar eller hostar och hur han orkar. Jag är road av deras pingpong och om tiden medger lyssnar jag gärna.
 
Ensamkommande föräldrar som kommer med Fido är ofta svettiga i pannan och virriga i blicken när de kommer med Fido i snöre och barnet på armen. Barn som kan gå börja genast snurra snurrstolar, hamra på tangentbord, öppna och stänga lådor, trycka på upp-och ner knappen på bordet. Det är bra om Fido inte sitter på. Få Fidosar gillar hissar. De små raringarna kan alternativt rulla sig på golvet så att deras overaller blir en intressant kartering av dagens väder utomhus och olika hundbesök under senaste timmen eller så. Är det två syskon blir de snabbt oense om vem som ska sitta eller stå och det är oftast storasyskonet som bultar ner lillebror från stolen så att han skriker av förorättelse. Det händer allt som oftast att barnen letar sig ut ur rummet och springer lyckligt gatlopp i korridoren, väger sig på vågen och kontrollerar akustiken med uppsluppna tjoanden. Föräldern lyckas då hålla Fido på bordet och med en barbapappa-lång arm sträcka sig mot dörren och väsa hot om indraget fredagsmys om de inte genast återvänder till det tråkiga undersökningsrummet som de redan screenat av.
 
Det kan vara en utmaning att föra samtal i villervallan, undersöka och ge behandlingstips. Jag brukar skriva ner råden, eftersom jag har intrycket av att mitt budskap inte gått fram riktigt. När Fido undersöks är det fördelaktigt om två händer till kan vara behjälpliga. Fido låter sig ogärna nacksvingas och undersökas utan fyra handsinsats. Bebisar gillar inte att uppmärksamheten vänds från dem och att de måste knölas ner i vagnen. Konsekvensen blir att bebisen genast spottar ut sin ljuddämpare som hänger i en snodd på bävernylonbröstet och stämmer upp i imponerande arior i höga C. Då tar föräldern med irrande blick och svettpärlor i nacken upp den potentiella operasångaren och håller bebis på vänster höft medan vi förtvivlat försöker manöverera Fido med tre händer. Just då kommer Fido på att han kan piraya sig och börjar ett symaskinseffektivt tuggande i luften efter mänskligt kött.
 
De ensamkommande är ofta mattar. Jag brukar gissa ålder när jag ser dem. De jag bedömer i min ålder; stiliga, rappstegande, välklädda och med smink och hår på plats, är dessvärre oftast numera 15 år yngre. De jag däremot tänker mig tio år äldre; lite långsammare, grånad utväxt i benan, lite skrynkliga halsar och mjuka veck ovanför linningen, är dessvärre i min egen ålder.
 
Ensamkommande hussar är ibland stiliga män. Jag konstaterar också då att de oftast är sena 70-talister. Ensamkommande hussar som samäger en sällskapshund eller en katt har oftast en lapp med sig. De är lite obekväma med lappen. Frugan signalerar kontroll av läget och de fogar sig. En del säger resignerat: - Här, det är frun, du kan väl läsa. Ibland är det långa berättelser om hur Fido mår, när han bajsade och hur mycket och diverse annat av uttömmande karaktär. Oftast är det dock frågor. Tusen stycken. Det finns hussar som vill sköta lappen lite diskret. Som snegelläser medan Figo fälls med nacksvinget för magbeskådandet (finns mycket spännande att beskåda på en hundmage, åtminstone om man sysslar mest med hudåkommor som jag). Då inträffar samma som ovan. Att det blir endast tre händer för att hantera det lilla hjärtegrynet som börjar hugga vilt omkring sig.
 
Hussar till jakthundar har oftast eget mandat. De kommer i jaktkläder veckan före jaktstart med bråttomblick när deras inplanerade semester håller på att gå åt pipsvängen för att deras jaktkamrat verkar ur slag. Noskvalster är en farsot som drabbar jakthundar i slutet av augusti. Det dallrar av oro i rummet när jag kliver in. Centrum för oron tar det oftast lugnt, sniffar efter luktspår av tidigare hundar och katter, efter Frolicburken på bänken och kollar genom förnstret efter fåglar och annat vilt.
 
Jag drar listiga slutsatser av dessa roller. Att det är matte som har talföreträde. Som vet mest om löpningar, kräkningar och behandlingsresultat. Som har tusen frågor kvar som inte besvaras när husse kommer hem. Jag förekommer så gott jag kan. Skriver skriftliga hemgångsråd. Ringer matte om det tydligt framgår vems nummer som står på kundkortet. Om det råkar vara husses säger han ofta direkt:
 
- Nä, ring hon Ulla, hon vet mest om han Fido.
 
Men om han inget säger frågar jag:
 
- Kan jag prata med dig om Fidos provsvar eller ska jag ringa Ulla ?
 
För jag vill ju inte riskera att ha berättat allt jag har att säga för att i sammanfattningen få i luren:
 
- Kan du ringa hon Ulla också? Hon är ju som den som vill veta.
 
Så jag kan inte låta bli att fnula på om vi får, tas eller ges våra roller. Under tiden funderar jag om jag själv skulle skicka en lapp med husse.
 
 
 
  •  

Allmänt · Smile
Dela · Kommentera  

Samtal i natten

Kommentera
Av djursjukhusetgammelstad - 21 december 2012 19:28

Jag vill dela några tankar kring joursamtal som jourhavande veterinär. Nästan omedelbart dyker det upp ett minne långt bak i minnesbanken från stordjursdistriktet. Hoppas ni ursäktar utvikningen! Samtal med en orolig djurägare är synnerligen en konst! Framför allt är det en fråga om lyssnande efter nyanser i tonläge för att få en uppfattning om ägarens orosläge och i vissa fall hur allvarligt sjukt djuret är. Bortom orden. Bortom frågan och svaret. Man lyssnar inuti telefon...rösten som anger om ägaren oroas för att inte få komma in. Fast djuret inte är så sjukt så är ibland oron så stor att besök är befogat. Alternativt fordras att lyssna tills tonläget sjunkit och ordhastigheten minskat. Ställa mjuka frågor, intresserade och inkännande. Nå samförstånd. Upprätta en plan, en överenskommelse.
 
Det kräver en stor portion vakenhet för att nå i mål, men känslan att nå därhän är stor och varm i bröstet. Det viktigaste är ju att bli hörd och trodd när man ringer jourhavande veterinär. En erfaren uppfödare behöver lyssnas på med den största respekt för deras kunnande och erfarenhet. Att nu ringer de och nu är det inte läge att diskutera om tiken ska in för bedömning. De är att jämställa med bönderna när man är i stordjurens tjänst. När en bonde ringer till jourhavande veterinär är det för att man ska komma. Punkt. Sedan behöver man veta när det är riktigt bråttom.
 
Jag minns ett sådant samtal tydligt. Det ger mig fortfarande ett slags skräckhicka.
 
- Jahej, det är han Rutger Livbom (fiktivt förstås) från Öfvrebortibyn (långlångt borta, längst bort belägna gården på den tiden, typ 12 mil). Jag har en ko som blöder lite. Om du har vägarna förbi så kan du väl komma?
 
Kruxet är att man liksom aldrig har vägarna förbi där. Aldrig. Han är sista utpost. Men jag förstår att det är brått när han Rutger ringer och med sin sävliga, ej oroade stämma anför sitt ärende. Jag lämnar gården jag befinner mig på i ett huj och kör iväg. Jäktad. När jag kommer fram står kon och vadar i blod på båspallen. Hennes ena stora juverven är skadad och blodet rinner i en stråle ut på båspallen. Blöder lite. Jojo.
 
Sedan finns det naturligtvis många smådjurägare som verkligen vill ha ett råd och en garanti att det går bra att vänta, som pustar ut och har fått det besked de önskade och ville ha. Deras mål var inte besök såvida det inte är nödvändigt. Jag tänker att jag och mina kollegor i slutdelen av samtalet ofta säger "Om du är orolig är du förstås välkommen in, men jag tror att det går att avvakta utifrån vad jag fått berättat". Att vi vill gardera oss en aning. Och öppna dörren om den stängts för abrupt, om lyssnarörat inte uppfattat den där skärvan av oro som ändå finns, önskan att få komma in för bedömning av djuret fast timmen är sen.
 
Det kan vara riktigt svårt med den som inte gör så mycket väsen av sig. Som artigt väntar att bli ombedd att komma in. Jag minns en sommarjour när jag var med mina då små telningar och badade tårna en halv kilometer från mina föräldrar. De var barnpassare under jouren och jag hade fått en lucka. Då ringer en man angående sin jättegamla tjuvparade spets som nu är i värkarbete men det går nog lite trögt? Medan jag med teckenspråk försöker få upp barnen ur vattnet (rysligt svårt) härmar han tikens värkintensitet:
 
- Och nu...¨ååååååh.... åååååhh-.....
 
Tyst i luren (han bodde i en enslig by där man inte använder ord i onödan)
 
- Och nu..... ååååååh..... ååååååh....
 
Jag får upp barnen, ber husse komma in med hunden. Dottern får glas i foten och blir enbent. Jag bär redan på en sprattlande parvel som absolut vill bada mera. Typ i hundra år. Jag blir svettig. Dottern gråter och hoppar runt, sätter sig på bilvägen och beskådar sin häl på jakt efter det som gör ont. Jag tittar också på hälen med sonen i ett stadigt, svettigt, ålande grepp. Jag ser inget, beordrar dottern upp som simulant. Hon hoppar efter mig, hulkande av indignation att inte bli trodd.
 
Mormor möter och hittar miniglasskärva i hälen medan mannen från skogen har värkar i luren. Han ville vara utförlig och inte störa i onödan. Det blir kejsarsnitt för den gamla tiken. En valp som mår prima trots utdraget förlopp. Modern stolt och yr i mössan efter narkosen. Husse har en tår i ögonvrån när hans tik kommer tillbaka nyopererad och välbehållen.
 
Hon är honom kär förstår jag. Som ju djuren är för oss. En vän. En familjemedlem. För många den enda vännen. Det är ett av alla jourmöten i natten som finns lagrat i mitt hjärta. Jag vill gärna avsluta med att beröra vår betaltelefon. Det var tyvärr alltför många som ringde för rådfrågningar som inte alls brådskade, för att de sett en igelkott som verkade krasslig på väg från krogen, för att kolla vem som hade rätt i vadet om en hund kan bli förkyld… allt ni kan föreställa er och lite till. Till slut var personalen på knä. Vi stod i begrepp att behöva stänga jouren. Vi valde betaltelefon. Och vi beklagar innerligt att ni som har betalkort inte kan ringa. Vi hoppas att Telia kan åtgärda det i nära framtid. Vi vill förstås finnas för er alla som behöver ett råd eller att komma in med ert sjuka djur.

Allmänt · Smile
Dela · Kommentera  

Pippi på jobbet

Kommentera
Av djursjukhusetgammelstad - 21 december 2012 19:23

Ibland har vi roligt åt dråpligheter på Djursjukhuset.
 
Inskrivna papegojor är upplagt för skratt!
 
En av mina kollegor hade med sig sitt lite krassliga barn när han jobbade jour. Det börjar bli rätt många år sedan men jag minns historien väl ändå. Barnet placerades i jourrummet tittandes TV. På barns vis ville hon ha sin förälders uppmärksamhet då och då. Det blev lite stressande förstås mellan patienterna att serva med saft och närvaro för riktigt så sjuk var barnet kanske ...inte att det fordrades ständig tillsyn.
 
- Nu kan du inte ropa mera, säger föräldern. Jag behöver få ta hand om några sjuka djur så kommer jag till dig sedan.
 
Medan han fortsätter att undersöka djur ute på mottagningen hör han dotterns omisskännliga stämma:
 
- Pappaaaa….
 
- Pappaaa…
 
I lite olika tonarter. Det stressar förstås. Tillslut springer han upp på jourrummet för att påminna om överenskommelsen men finner barnet djupt koncentrerad på ett barnprogram. Medan han står där och funderar hur allt hänger ihop hör han upp till övervåningen:
 
- Pappaaa….
 
Han går ner.
 
Det är istället den sällskapstörstande, inskrivna papegojan som påkallat på uppmärksamhet. Med säker härmning av barnets röst och tonläge så att till och med pappan blev lurad.
 
Inte för alltför länge sedan hade vi en annan papegoja inskriven för B-vitamininjektion om jag minns rätt. Till att börja med fick han sitta inne i telefonrummet för att ha sällskap hela tiden men det gick inte för att han väsnades så dant. Visslade och gick an med liv och lusta så att det blev svårt att höra i telefonen riktigt. Han fick flytta ut till ett angränsande rum. Så ofta vi kunde var någon där och sällskapade för att timmarna inte skulle bli så långa. Fåglar är som ni vet väldigt sociala. Vår telefonsupport Anna gick dit ibland och säger goddaggoddag och annat som man tror att fåglar vill att man säger. Fågeln var dock knäpptyst tillbaka. Efter några dagar var han färdigbehandlad och fick åka hem.
 
Matte ringde efter några dagar.
 
- Hur är det med honom? frågar Anna.
 
- Jo, allt är fint. Jag bara undrar över några personer.
 
- Eeehh… Jaha?
 
- Ja, vem är Karin?
 
- Hehe, ja, Karin är en av våra veterinärer. Hurså?
 
- Jo, han sitter och vickar på huvudet och säger med bekymrad röst: ”Karin, ojojoj, Karin ojojoj”
 
Anna brister förstås i skratt. Vi kan varken förr eller senare räkna ut vem han härmat eller i vilken situation med sin fras som han upprepar hemma.
 
- Ja, se´n verkar ni ha nån som är eftersökt. Är det nån som gömmer sig hela tiden?
 
- Hur menar du?
 
- Jo han ropar ideligen ”Var är Maria, var är Maria?”
 
Medan jag såg det som en strategisk löneförhandlingspunkt undrade chefen istället var jag egentligen höll till på dagarna när till och med patienterna börjar ropa på mig. Fåglar är roliga inneliggare. Man får bara tänka sig för vad man säger.
 
/Maria, chefveterinär (ibland försvunnen)

Allmänt · Smile
Dela · Kommentera  

Liten karl

Kommentera (1)
Av djursjukhusetgammelstad - 18 december 2012 10:45

Det hände sig en arbetsintensiv journatt för ett antal år sedan. Jag hade just somnat till på jourrummet när telefonen ringde. Sömnbristen värkte i kroppen. Gatlyktan utanför sken med starkt ljus mot den svarta natthimlen. Jag svarade med intränad vakenröst medan jag försökte kvickna till. Ganska snart förstod jag på kvinnan i luren att hunden behövde in för undersökning, den sena timmen till trots.


- Jag tror du behöver komma in, sa jag därför. Han behöver tittas på redan i natt. Det låter inte bra det du beskriver.


- Mhm. Ja, det är ju brorsans hund. Han är bortrest. Men jag vet inte hur jag ska få med honom. Jag har en sån där liten karl, du vet. Jag vet inte om jag får in hunden i bilen.


Nu vaknade jag till på riktigt. En så liten man att han inte kunde hjälpa med hunden? Hur liten är han då? Jag blev nyfiken, bytte om och väntade in hunden. Jag mötte i dörren med en rullbår när de svängde in på parkeringen. Hunden var för svag för att gå själv. Ur den lilla bilen hoppade två kvinnor under samspråk. Var rymdes den lille mannen? Var han som Nils Karlssons pyssling? Eller Teskedsgubben? Jag spanade nyfiket men diskret (tror jag). Ingen man i sikte. Väntade han i handskfacket?


Vi rullade in hunden. För honom fanns inte mycket mer att göra än att ge en spruta för sista vilan. Det kändes rätt för den gamle spetsen.


När vi gick ut från rummet var stämningen lugn och avslappnad. Jag kunde inte riktigt bärga mig.


- Hrmm.. hrrrm. Din man - han följde inte?


- Min man? Nej, jag är inte gift. Hur menar du?


- Jaa, hrrm.. du pratade om din man på telefonen, försökte jag.


Kvinnan såg ställd ut.


- Nä-e? Det kan jag ju inte ha gjort.


- Ja, jag uppfattade att du hade en så liten karl att det skulle bli svårt att få med dig hunden.


Nu brast de båda i storskratt på parkeringen. När de återfick andan flämtade hon:


- Haha! Nä, jag sa liten Ka. Att jag har en så liten Ford Ka att det skulle kunna bli problem att rymma Ludde därbak.


Och så gick det till när jag lärde mig en ny bilmodell. Och varje gång jag ser en Ford Ka kan jag inte låta bli att le vid minnet av mitt nyfikna kikande efter Teskedsgubben.

 




Allmänt · Smile
Dela · Kommentera (1)  
Ovido - Quiz & Flashcards